Tänker på när allt var åt helvete, i 14 år levde jag med ständigt hat och ilska inom mig. Och mest så tog jag ut det på mig själv genom att skada mig själv, men dessvärre tog jag ut det på alla som stod mig nära också.. jävlar vad jag har kämpat, har aldrig förstått själv hur stark jag är. Jag hatade mig själv. Det kan jag inte förneka. Jag kände att det var lika bra att jag inte fanns.. och vad var meningen? Jag trodde att alla hatade mig. Många gjorde väl dock det för hur jag betedde mig. När jag bodde hos min syster var jag förjävlig, men jag mådde också brutalt dåligt! När jag flyttade till söderbärke så mådde jag ännu sämre. Men nu efter fyra, snart fem år här så har allt vänt, okej det är en bergochdalbana, men oftast mår jag bra. Och när jag ser någon som mår så dåligt som jag gjorde förut så blir jag så ledsen. Jag vill hjälpa, men jag vet hur man är när man mår dåligt, och då vill man inte lyssna! Jag inser vad som kunde hänt om jag inte flyttat till bärke.. även fast jag var ett riktigt svin mot de i början så stod de ändå kvar. Och jag är så glad för det.. hade jag bott kvar i nyhammar så kunde det ha gått riktigt illa med mig, för även när jag bodde hos här så var jag nära på att skära sönder armarna, hur hade det inte blivit om jag inte flyttade dit?